Ebba Matz
SPEGLINGAR AV NUET GENOM BLICKAR BAKÅT
Ebba Matz en av våra mest anlitade konstnärer för offentliga gestaltningar. Med stor känslighet för platsen och dess historia ger hon varje verk sitt specifika uttryck. Tiden har varit ett tema för hennes senaste arbete. Tankarna fortsätter in i den installation hon nu visar på Dalslands konstmuseum.
Ebba Matz (f 1963) har just avslutat ett arbete för Slussen i Stockholm, ett uppdrag som tagit flera år att fullfölja. Verket invigdes i juni, i samband med att nya Vattentorget öppnade, och består av två platsspecifika kuriosakabinett, två väldiga »tittskåp« fyllda med föremål som samspelar med varandra. Dels nygjorda konstföremål hon skapat i samarbete med glasblåsare på The Glass Factory Boda Glasbruk, dels arkeologiska fynd som hittats vid utgrävningarna av Slussen; korroderade kanonkulor, glas- och keramikskärvor med mera. Verket heter Under Tiden och handlar om tid som går och lämnar spår.
Tiden finns också med som tema i installationen på Dalslands konstmuseum, den hon kallar Speglingar av nuet genom blickar bakåt och som tar plats på museigolvet i den övre utställningshallen.
– Det spännande med tiden är att den är så ojämn. Nu är jag 61 år. När jag var ung tyckte jag att 61 var jättegammalt. Så känns det ju inte nu. Man har alla åldrar i sig, alla tider, och ju äldre man blir desto mer förstår man det, säger Ebba Matz.
I installationen blandar hon objekt från olika tider, föremål hon gjort, fått eller samlat på sig.
– Det här är lite som en fortsättning på arbetet vid Slussen. Mitt arbetssätt liknar collage eller snarare assemblage, även om jag inte sätter ihop delarna till en skulptur. De får prata med varandra och jag hoppas att det händer något i mellanrummet, när blicken rör sig mellan tingen.
Ebba Matz kommer från Leksand i Dalarna.
– Mina föräldrar gjorde träslöjd. Far gjorde vindflöjlar, sådana med gubbe och gumma, och mor sydde kläderna till dem. Han gjorde brudkistor och syskrin. Men de var inte bra på att ta betalt, så jag bestämde tidigt att jag skulle ha ett kreativt jobb, men jag skulle ha lön!
– Jag är uppvuxen med att man gör allting själv, och det gjorde vi, material fanns ju, men drömma om något som kostade pengar var ingen idé. Jag gick teknisk linje på gymnasiet och trivdes bra, man kunde ju bli ingenjör, bygga broar ...
Men så blev det inte.
När Ebba Matz var 19 år flyttade hon till Stockholm för att gå på Tillskärarakademin. Det blev en termin. På slingriga vägar kom hon via Idun Lovéns konstskola slutligen till Kungl. Konsthögskolans skulpturlinje, där gick hon 1987–92. I år är det 30 år sedan hon hade sin första separatutställning på Galerie Aronowitsch i Stockholm.
Det har blivit många utställningar och offentliga verk sedan dess, i Helsingborg, Söderhamn, Göteborg, Kumla, Uppsala, Malmö och Stockholm. Verk som alla har en stark anknytning till platsen, både i innehåll och materialval. Det är viktigt. Som verket Sch, tyst, lyssna (2017) framför Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Det består av två delar, en hängande skulptur i aluminium och en teckning nedfräst i marken, båda avbildar en ljudvåg.
Och i Göteborg på Wavrinskys plats finns verket Här! (2006) en 4,5 meter hög knappnål nedstucken i marken. Det röda knappnålshuvudet i glasfiberarmerad plast lyser om en glad boll i luften vid denna lite dystra spårvagnshållplats och trafikknutpunkt.
– Det häftiga med konsten är att man kan röra sig fritt mellan den inre och den yttre världen, mellan fantasi och verklighet. Den känslan driver mig framåt och inspirerar mig i mitt arbete, säger Ebba Matz.
2001 fick Ebba Matz Moderna museets vänners skulpturpris och hon är sedan 2007 ledamot av Konstakademin.
