Lars-Göran Nilsson
DET PERSONLIGA BLIR DET ALLMÄNGILTIGA
Lars Göran Nilsson är främst målare, men arbetar också med installation och text. Det är i den formen han senast ställt ut, ett uppmärksammat verk kallat Osynlig tillbaka som visats på flera platser i landet. Men nu, i Dalsland, är det måleri i en större skala han visar på väggarna i den övre utställningshallen.
Det handlar om sju nya stora målningar (145 x145 cm), fem av dem är målade på järnplåt. Varför järnplåt?
– Jag gick en kurs i emaljmåleri för 20 år sedan. Jag var inte så engagerad, men materialet intresserade mig så jag beställde 15 stora plåtar av hantverkarna där. Jag var trött på att jobba på duk och ville ha en utmaning, berättar Lars Göran Nilsson.
Det är de plåtarna han nu tagit fram igen och de har blivit underlag till nya målningar.
– De har ett gemensamt tema med namn som Natthud, Köttochskuggor och Hjärtblivet. Annars ställer de mer frågor än de ger svar. Energin i ett konstverk finns ofta i något outtalat underliggande. Sen kommer betraktaren och formulerar. Jag vet oftast inte vad jag ska måla. Jag tänker mer på formella saker som yta, djup, komposition, färg och färgernas inbördes förhållande. Och inte minst illusionen av ett rum, säger Lars Göran Nilsson.
Måleri har varit hans ständiga följeslagare, ända sedan sena tonåren, då han trevande förstod att detta var något han ville ägna sig åt. Och sedan, när han studerade på Valands konsthögskola och Konstakademien i Köpenhamn i mitten på 80-talet, blev än mer övertygad. I tider av postmodern attack mot måleriet till förmån för konceptkonst framhärdade han. Och gör så fortfarande.
Vad är det med måleriet som fångar dig?
– Jag fascineras av det illusionsmässiga. Man skapar en illusion av någonting, inte som skulptur där det faktiska objektet står där. Med måleri är det en platt yta som du med färg och komposition får att transcendera till ett rum som uttrycker något.
Lars Göran Nilsson beskriver sin arbetsprocess:
– Jag går in i ateljén och sätter mig på en stol, det brukar börja så. Autopiloten går igång och allt är möjligt. Det finns ingen utsaga, ingen idé. Jag avbildar aldrig något, jag tittar bara på den platta ytan. Ofta vänder jag på duken, då hittar jag ingångar. Om man målar upp och ned händer nya saker.
Titlarna betyder mycket. De funderar han länge på. Kan ändra flera gånger om det inte känns bra.
– Jag är intresserad av det omedelbara, det hastigt nedkastade, det tillfälliga. Som gatans konst, pissoarklotter till exempel. Och primitiv konst. Och de informella franska målarna, som Jean Fautrier, de fascinerar mig. De försökte ta fram det undermedvetna.
Lars Göran Nilsson (f 1954) kommer från Uppsala, uppvuxen i ett bostadsområde öster om stan där det fanns en del sociala problem. Uppväxten har han skildrat i verket Osynlig tillbaka, en gripande installation av hundratalet bruna skokartonger på vilka han på locken i blyerts, med prydlig skrivstil nedtecknat korta berättelser, händelser från uppväxten som på olika sätt varit avgörande för honom. Han har vinnlagt sig om att inte lägga in värderingar eller ha synpunkter. På så sätt vunnit allmängiltighet.
– Jag har alltid varit intresserad av text, alltid skrivit mycket, men har inga anspråk på att det ska vara litteratur. Det är ett bildverk.
Verket har nu blivit en bok med samma titel. Den finns att köpa i museibutiken.
2001 mottog Lars Göran Nilsson Sten A Olssons kulturstipendium.
