Elisabet Eriksson
DALSLANDS MÅNGA ANSIKTEN
– Dalsland är ett landskap som jag personligen är mycket berörd av, säger Elisabet Eriksson, konstnär boende i Göteborg, men med starka rötter till Dalsland. Härifrån kom hennes älskade farfar, Albin Eriksson. Och på Stenebyskolan i Dals Långed började hon själv sin konstnärliga skolning.
Nu har hon skapat ett porträtt av sitt Dalsland i den nedre hallen på museet. Ett porträtt med många ansikten.
– Jag försöker visa Dalslands folksjäl i denna utställning.
Den uppmärksamme hittar korpen – Dalslands landskapsfågel- och förgätmigej – landskapsblomman – samt skutorna på Vänern. I textil gestalt finns också det välkända dalsländska slagordet »Hårda bud i Mellerud«. Liksom här finns spår av svart och vit magi, skogsrån och näcken. Allt fritt tolkat i broderi, assemblage, teckningar och collage.
Folktron står i fokus, den var starkt förankrad i Dalsland, detta förr så fattiga och avskurna landskap. I folklivsforskaren Ebbe Schöns böcker har hon hittat bakgrundsmaterial, liksom i Dalslandskildringar av Sven Axel Hallbäck.
– Emigrationen till USA var störst från Dalsland, påpekar Elisabet Eriksson, vars farfar, Albin Eriksson, föddes 1881 i ett fattigt torparhem i Torp socken i Ödeborg (Färgelanda kommun). Modern hette Maria Larsdotter, en kvinna med milda, vackra anletsdrag. Elisabet har ett foto av henne som finns inklippt i ett av utställningens mindre collage.
Maria Larsdotter blev änka med nio barn vid 45 års ålder, och hon är den samlande personen för denna utställning. Från henne utgår alla trådar till Elisabet Erikssons egen släkthistoria, den som så småningom landar i Bohuslän, dit Marias son Albin – Elisabets farfar - gick som 14-åring för att söka arbete.
– I vår släkt har man alltid värderat kvinnor högt. Jag känner igen släktdragen, jag ser att hon var en god människa, säger Elisabet Eriksson och visar bilden av Maria.
Vi träffas i bostaden i Majorna i Göteborg. Ett trevligt hem fullt av saker från golv till tak; bilder, böcker, små skulpturer, tavlor, växter, textilier, tyger, garner och många udda föremål ordnade i fina stillebenliknande grupperingar.
– Man försöker och städa och hålla undan, men det blir snart samma igen när man arbetar hemma, säger hon. Men påpekar samtidigt att det är nödvändigt. Ateljén som hon tidigare hade på Konstepidemin blev för dyr. Som konstnär har man ingen hög pension.
I vardagsrummet finns allt textilt arbetsmaterial i korgar och i påsar. En del är färdigt, en del är pågående arbete. Processen är i ständigt löpande.
– Ett broderi tar ett par månader att göra. Ibland har jag flow och då går det lätt, men ibland blir det tråkigt, då får man lägga undan det och ta fram det senare.
Elisabet Eriksson (född 1952) har en lång konstnärlig verksamhet bakom sig och är representerad på många ställen i Västra Götalandsregionen. Hon arbetar huvudsakligen med textil. Broderar på lakan, dukar och handdukar, men använder också kläder, andra tyger och föremål i de textila collagen. Allt är av återbrukat material, sådant hon fått, hittat eller köpt billigt.
– Jag jobbar intuitivt, skissar först, men broderar sedan fritt. Tänker inte så mycket, utan mera bara gör. Samhället finns med, men det är inte alltid så tydligt. Jag vill egentligen inte att man ska förstå allt, säger Elisabet Eriksson, som är uppväxt med starka berättelser från det tidiga 1900-talet och fackföreningsrörelsens framväxt i Bohuslän. Hon har en stor släkt – pappa Göran hade 10 syskon – och i barndomshemmet på Härenäset i fick hon ofta höra historier om krigen och stenhuggarsamhällets hårda vardag. Berättelser som också gett henne en stor solidaritet med samhällets mest utsatta. Farfar var stenhuggare. Och farmor och farfar bodde på övervåningen av huset.
– Jag minns hur farmor sparat omslagspapper från Konsum som vi syskon fick rita på när vi kom upp till dem. Farfar var en mycket snäll människa, betonar Elisabet Eriksson.
I hemmet hade konsten en självklar plats, även om ingen var konstnär. Mamma Helen både sydde och vävde och introducerade den norska textilkonstnären Hanna Ryggen för sin dotter. Pappa var lantbrukare, men på fritiden filmade han, målade och tecknade.
En släkting fick henne att välja konstnärsbanan. Efter Stenebyskolan och Hovedskous målarskola gick Elisabet Eriksson på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg och linjen för fri textilkonst.
På Stenebyskolan föddes hennes stora kärlek till Dalsland. Av målare med Dalslandsanknytning är Olof Sager-Nelson en absolut favorit.
– Hans mörka, tunga, mystiska stämningar tycker jag mycket om, säger Elisabet Eriksson och tillägger att hon nog ska införskaffa en fiol till utställningen. Hon tänker på Sager-Nelsons målning »Fiolspelaren« från 1895 förstås.
