Magdalena Eriksson

I ett s k Artist statement har hon också formulerat sina drivkrafter; »Det mänskliga intresserar mig. Vad håller vi på med, vad händer egentligen? Jag vill synliggöra de underliggande processer som styr våra liv…« Magdalena Eriksson är född 1963, uppväxt i ett mexitegelvillaområde i Vintrosa några kilometer från där hon nu bor. Det var en trygg tillvaro säger hon, men också tung, präglad av en mamma som var psykiskt sjuk. – Jag förstod tidigt vad utanförskap är, att vara annorlunda, och att känna skuld och skam för sitt ursprung. Jag har fått jobba hårt med det där. Men det har också gett mig mycket. Som att kunna se verkligheten på ett fabulerande sätt, och upptäckten att det finns ett parallellt universum för de som inte passar in! I målningen »Myskväll« brinner de upp och nedvända husen. Där finns också andra inslag, tankebubblor, så som de kommer till en när man krupit ner i sängen för att komma till ro efter dagens slut. – Då är det mycket oro som gestaltar sig på täcket. Som en jäkligt påträngande godnattsaga, säger Magdalena Eriksson och man slås av hennes bildrika sätt att prata. Så är hon också poet. Hon har till och med tävlat i SM i estradpoesi. Det gick »sådär, men det var kul«, säger hon som gärna prövar sig själv i olika sammanhang. Nu har hon anmält sig till en kurs i Stand-up! Hon tänker att hon på så sätt ska erövra en komisk ingång till sina »500 sorgliga dikter«. – Många konstnärer är rädda för att stå i vägen för sin konst, vill inte prata om den … jag litar på att publiken gör sina egna tolkningar. Greta Garbo försökte värna sin integritet ... vad hade hon för det? Myten och mysteriet drar till sig likmaskarna för eller senare. Jag vill liv till varje pris, säger Magdalena Eriksson och spår att vernissagepubliken i Dalsland säkerligen kommer att få höra henne läsa en dikt också.