Vit marmor och svart diabas är de två bergarter den dalsländska keramikern och skulptören Elsie Larsson helst arbetat med. Efter ett långt liv med den mjuka leran, började hon hugga i sten vid fyllda 60 år.
– Det var en längtan efter att komma upp i storlek, keramikugnen begränsade ju den möjligheten, berättar Elsie Larsson, som nu visar en retrospektiv samling stenskulpturer i Galleriet.
Elsie Larsson bor idag i Mellerud. Men i 40 år bodde hon med maken Einar och fyra barn på Ryrhalvön, strax norr om Köpmannebro, hennes föräldrahem, en liten gård som de övertagit.
– Där kunde jag stå ute på backen och arbeta med de stora stenblocken.
Idag är behoven av utrymme inte lika stora. En kraftigt begränsad syn omöjliggör det. Men Elsie Larsson uttrycker en stor glädje och tacksamhet över den långa tid hon kunnat syssla med det hon tycker bäst om.
Lyriskt, beskriver hon sitt första möte med stenen. Det var på en kurs i stenhuggeri på Gerlesborgsskolan i Bohuslän för snart 25 år sedan.
– Vi fick pröva på flera olika stenar. Bohusgranit till exempel, som är hård. Diabas är ännu hårdare, men fantastisk att arbeta med. Det blir en helt annan sten när man slipar den, blank och djupt svart. Marmor är lite mjukare, till den behövs inte lika starka maskiner eller vassa klingor.
Om du jämför lera med sten, hur skiljer sig arbetssätten?
– Sten är något helt annat. Man måste förenkla, jag kan inte ägna mig åt en massa detaljer. Det gäller att hitta en form som man tycker om, något som kan ge innehåll, säger Elsie Larsson.
Det är i hemmet i Mellerud vi träffas. Här finns många spår efter ett långt liv med konsten. Mycket måleri på väggarna, på bord och hyllor står flera av hennes terrakottafärgade mer figurativa stengodsskulpturer, men också mer abstrakta former i sten.
Går man ut i trädgården finns större stenskulpturer, liksom flera obearbetade stenblock.
Elsie Larsson låter händerna glida över en mjukt formad marmorsten placerad på ett betongfundament mitt på gräsmattan.
– Fundamentet har Einar gjutit, han hjälpte mig väldigt mycket, säger hon och man förstår att saknaden efter maken, hans omsorg och engagemang, är stor, han avled för fem år sedan.
Skulpturen har inget namn men Elsie säger att det »nog är en slags varelse som stiger upp ur havet«.
Stenen har hon själv valt på en resa till Glanshammar, ett marmorbrott där den kända Ekebergsmarmorn bryts.
– Lera formar man med händerna. Stenen kräver verktyg. Det är skillnaden. Man tar bort, och tar bort, och tar bort … Och så går man runt stenen och funderar: »Vad kan jag göra av det här …« Helt plötsligt ser man något, och så jobbar man vidare på det. Det behöver inte föreställa något, men det ska vara en fin form. Stenen bestämmer.
Alla de mindre skulpturer hon visar i utställningen är av sten hon hämtat själv. Marmorn kommer ifrån Glanshammar och diabasen från Svarta Bergen i Skåne på gränsen till Småland.
– Det vita ger så fina skuggor och det svarta får så djup fin glans.
Elsie Larsson (f 1938) började att arbeta i lera 1964. Hon gick i lära hos en krukmakare i Dals Långed, Arne Glad, och fortsatte sedan på egen hand att förkovra sig.
Första separatutställningen var i Karlstad 1977. Hon valdes in i Dalslands konstnärsförbund 1981. Sedan dess har hon deltagit i de flesta utställningar i förbundets regi, och ställt ut på många orter runt om i Västra Götaland och Värmland, där hon också finns representerad. Mellan 1983 och 1994 drev hon en sommarverkstad på Dalslands Center i Håverud.
Så kom år 2000 och den efterlängtade utbildningen i stenhuggeri på Gerlesborgsskolan blev verklighet. Stenen blev ett favoritmaterial.
– Jag har levt ett bra liv. Högre utbildning var aldrig aktuellt och jag hade ju en stor familj att ta hand om. Nu fortsätter barnbarnen. Det säger att jag inspirerat dem och det gör mig väldigt glad.