Ljus och rörelse är centrala begrepp i Anita Gordhs konstnärskap. Hon har uttryckt det i många skilda tekniker och material. På senare tid har hennes fascination för ufon tagit gestalt i blyerts-, tusch- och kolteckningar. Dem får vi se i den nedre utställningshallen, tillsammans med ett magiskt ljusobjekt.
Anita Gordh möter vid tåget i Falköping. Sen följer en färd genom Skaraborgs vackra kulturlandskap. I horisonten syns Kinnekulle och snart dyker Hornborgasjöns gräsklädda strand upp. Några enstaka tranor rör sig makligt vid strandkanten.
– De var 25 000 som mest men nu har de flugit vidare norrut, bara de bofasta är kvar, säger Anita Gordh och prisar närheten till naturen, även om vintrarna är mörka och tunga. Hon hyr ett rött litet hus här, strax nära Dagsnäs slott.
Ett par kilometer bort, i ett annat rött hus, ligger den stora vitmålade ateljén. På väggen hänger flera stora blyertsteckningar, de som snart ska transporteras till Dalslands konstmuseum. Ufon; mörka, gåtfulla, framträder de som dimmiga skuggor ur pappret. Fascinationen väcktes tidigt.
– Jag kan rätt mycket om ufo-fenomenet, jag har studerat det länge. Det är ju ett kontroversiellt ämne, i synnerhet i Sverige, men internationellt är det ett stort forskningsfält. Ufon existerar. De är farkoster framförda av intelligenta varelser som behärskar en teknik som vida överskrider vår, säger Anita Gordh övertygande.
– Jag har själv sett ett. Det var på norra Gotland. En stjärnklar kväll kom ett ljusföremål farande över himlen i en enorm fart. Det gjorde i sin hisnande färd plötsligt ett häpnadsväckande sicksackmönster. Jag hade inte trott mina ögon om vi inte varit två som såg samma sak. Senare har jag kollat med dokumenterade observationer som bekräftar vår iakttagelse.
Men någon »ufo-profet« är hon inte.
– Nej, det får andra vara. Jag är konstnär och intresserad av manifestationer i rummet. Mina teckningar utgår ifrån de lågupplösta, pixlade foton vi oftast ser när ufon presenteras i bild. Den där suddigheten, i en på gränsen till upplöst struktur, fascinerar mig.
– Jag gillar att prata med fysiker och matematiker. De rör sig med abstraktioner, då känner jag mig hemma som konstnär.
Anita Gordh (f 1943) har jobbat mycket med ljus. Bland annat i fiberoptik med graverade plexiglasskivor, programmerade att framför varandra variera ljusflödet. På så sätt har hon skapat en rumslig mönsterstruktur av ljus.
Ett ljusobjekt visar hon också i utställningen på Dalslands konstmuseum. Det är en kopia av den ljusskulptur i plexiglas med ett datorstyrt ljusspel som Moderna museet köpte efter hennes utställning Matter! på Färgfabriken i Stockholm 2005.
Då samarbetade hon med kompositören Michael von Hausswolff som skapade en unik ljudkomposition parallell med skulpturens ljusspel.
Liknande samarbeten, också med dansare och musiker, har Anita Gordh gjort flera under sin 50-åriga utställningskarriär.
Ett stort intresse för vetenskap, filosofi, fysik och matematik har fört henne på många, långa studieresor, bland annat till Guatemala och Mexiko där hon fördjupade sig i Mayakulturen. Något som också resulterat i ett flöde av teckningar.
Anita Gordh finns representerad över landet, bland annat på Moderna museet, Södersjukhuset, Göteborgs konstmuseum och Gotlands konstmuseum, samt på de svenska ambassaderna i Berlin och Prag.