Eva Lange
»JAG FÖLJER MINA KÄNSLOR«
Eva Lange är en av vårt lands främsta skulptörer. Efter en lång och framgångsrik yrkesbana mottog hon 2015, som första kvinna, det prestigefulla Sergelpriset. Då var hon 80 år och i hög grad verksam. Det är hon fortfarande.
Vi är glada att få visa ett urval av Eva Langes verk.
Det är en anslående syn att öppna dörren till Eva Langes ateljé i ett kulturhus på Söder i Stockholm. Man möts av ett vitt hav av skulpturer, säkert ett hundratal. Manshöga står de tätt i rummet med de väldiga fönstren. Några vilar tryggt på podier – stora skålformer, blomkalkar, källor – i en aura av vit, äggskalstunn skörhet.
På flera små bord och på vägghyllor finns mindre skulpturer samlade. Förlagor till de stora, men också verk i egen rätt, Katten, Vågen, Tulpanen, Vallmon, Huset, Krattan … Små figurer i terrakotta, gips, alabaster, trä, brons, ja i alla de material som Eva Lange använder sig av.
Vad är det som avgör vilket material du väljer?
– Jag tänker inte särskilt mycket, jag följer mina känslor. Man kan också säga att materialet väljer sig själv. Eller skulpturen väljer materialet åt sig. Det är spännande, säger Eva Lange lite underfundigt.
Ska skulpturen placeras utomhus är det sten, marmor eller brons som gäller. Då samarbetar hon med stenhuggare och gjuteri. Annars har hon en speciell kärlek till att jobba med gips. Gips på en kärna av frigolit.
– Det är lätt och smidigt.
Så är många av skulpturerna som nu står i ateljén gjorda. Till exempel den stora skålformen kallad Inside out.
Frigolit? Det låter märkligt? Eva Lange förklarar:
– Tänk dig att du bygger formen ungefär som du bygger en båt, den är ju inte rät utan snarare en skålform. Om du utgår från spanten (i detta fall frigolit) och fäster bit för bit vid varandra, så växer den ju och blir större och större. På det viset kommer jag fram till den form jag vill ha. För att stabilisera formen limmar hon de små frigolitbitarna till varandra med gips. Därefter bestryker hon hela formen med gips upplöst i vatten. Och sedan, när den har torkat, vidtar slipandet av den vita ytan, igen och igen. Ett arbete som aldrig tycks ta slut. Alla ojämnheter ska bort. Eva Lange visar med den gula filen.
Hennes formspråk är rent och avklarnat, ja nästan sakralt. Ibland bryter titlarna allvaret på ett humoristiskt sätt. Som Kaktuspalmen eller Lilla regnet/nattlinnet.
– Jag gillar att ha lite saker och ting för mig. Och språket är en sån där möjlighet att roa sig. Och då blir det ju så, när man tittar på en form, att man ser en kaktus. Men det är ju en palm också. Då finns det ingen anledning att behöva välja!
Hon har ställt ut på de mest prestigefulla institutionerna och hennes offentliga gestaltningar finns på många platser runt om i landet. Nyligen invigdes en skulpturgrupp av Eva Lange i Helsingfors. Göteborgs konstmuseum har marmorskulpturen Själen, en 105 centimeter hög pelare med en liten »böj« på mitten.
– Den kom till i samband med att min mamma hade gått bort. Det är väldigt mycket ett minne av henne. Hennes sinnlighet kan man säga, i ordets vackraste bemärkelse. Jag kände kontakt med henne medan jag gjorde den där.
Eva Lange är född 1935 och uppvuxen i Stockholm. Morfar var konstnär. Far och mor var bibliotekarier. Att hon ville bli skulptör visste hon tidigt.
– Det började nog när jag var vid havet och hittade lera på havsbotten. Då upptäckte jag att jag kunde göra en gubbe av den och blev väldigt glad.
Hon gick på Konstfack och studerade därefter skulptur på Konsthögskolan i Stockholm.
Sin första utställning visade Eva Lange på Gröna Paletten och minns att hon fyllde gallerifönstret med små bebisar i lera – då hade hon just fått sitt första barn.
Vad inspirerade dig, hade du några förebilder?
– Ja, ganska tidigt fick jag syn på Asmund Arle. Han har varit den viktigaste skulptören för mig. Han såg livet. Han var känslig. Det betydde för honom vad livet var. En fantastisk skulptör och tecknare. Det är en ynnest att ha haft en sådan lärare.
Största inspirationskällan har annars varit Gotland, säger Eva Lange och längtar ständigt dit.
– Vi hyrde ett stort hus där och hade hela skogen och naturen utanför. Ljuset och landskapet, Gotland har betytt väldigt mycket för mitt skapande.
