Erik Pauser
LIVET PÅ DEN HÄR PLANETEN
De har inte bara födelsestaden Linköping gemensamt.
De tre – Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff och Erik Pauser – känner varandra sedan 1970-talet och har gjort en mängd uppmärksammade konstprojekt tillsammans. Nu möts de i en gemensam utställning på Dalslands konstmuseum kallad Livet på den här planeten.
Här presenteras de var och en för sig.
MED AVSTAMP I DOKUMENTÄREN
Erik Pauser är främst filmare, men har också jobbat gränsöverskridande med musik, ljud, bildkonst, installationer och performance.
För honom startade karriären med upplevelser från en kreativ tid i musiker- och konstnärskretsar i Göteborg under 1980-talet.
Varför blev du filmare?
– Jag började egentligen med fotografi men gick ganska snabbt över till film. Det var när jag flyttat till Göteborg och hade börjat jobba med Michael (von Hausswolff). Vi hade ett skivbolag tillsammans, Radium 226 05, och ett galleri i min stora rivningslägenhet i Haga. Jag har aldrig gått på någon konstskola, vi började göra konst direkt.
Men jag gick lite kort på fotoskolan. Sen började jag göra musik- och konstvideos, berättar Erik Pauser.
– Det dokumentära har alltid legat i min intressesfär. Då var jag mycket inspirerad av de amerikanska dokumentärfotograferna som Dorothea Lange och Walker Evans med flera, som skickades ut att dokumentera det fattiga USA på 1940-talet. De hade ett speciellt sätt att närma sig verkligheten som intresserade mig.
– Och i Göteborg träffade jag många konstnärer, Leif Elggren till exempel, och kom i kontakt med performance, installationer och bildkonst och blev inspirerad av det. De där två riktningarna, det dokumentära och de uttryck som ligger närmare konsten, har jag använt tillsammans på olika sätt. Så har det fortsatt.
Erik Pauser (f 1957) har producerat och regisserat ett 20-tal internationellt uppmärksammade dokumentärfilmer. De berör ofta politiska och sociala teman. Ett exempel är The Borneo case som han gjorde tillsammans med Dylan Williams. Filmen berättar om ett av vår tids största miljöbrott, skövlingen av Borneos regnskog.
The Two faces of Roman Martinez heter en annan film där han intervjuar tre generationer amerikanska Vietnamkrigsveteraner som lider av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och går i terapi tillsammans. Den filmen följdes av The face of the enemy där han skildrar vietnamesiska krigsveteraners upplevelser av samma krig, i Vietnam kallat Det amerikanska kriget.
Vad driver dig?
– Jag är intresserad av människor och då kan man inte låta bli det politiska, det historiska och det sociala. Men jag har alltid varit intresserad av konflikter på något sätt. Min pappa kommer från Österrike. Han var med i kriget som 18-åring, satt i ryskt fångläger och det har märkt honom på många sätt, definierat honom.
– Vad gäller dokumentärer är det just det här fördjupade samtalet som intresserar mig. Det händer något intressant när man spelar in och gör intervjuer framför en kamera. Då blir det ett slags fokus, en skärpning.
– Jag har också gjort en film om poeten Johan Jönson, Maskinen, tillsammans med fotografen Lars Tunbjörk. Den är ett författarporträtt men inte dokumentär på det traditionella sättet. Vi gjorde ett manus av hans böcker. Det är en resa genom Sverige, men också en resa in i en författares text.
Och nu har du precis avslutat en film om konstnären Leif Elggren som ska visas på SVT och K special framåt hösten?
– Ja det var ett projekt jag satte igång under pandemin. Det har varit väldigt roligt. Jag har följt honom under lång tid och filmat vad han gör. Och så har vi haft långa samtal om konst. Det var under ett sådant samtal han talade om sängens betydelse i ens liv. Sängen är som en farkost sa Leif, man föds i en säng, man sover, drömmer och älskar. Och så dör man oftast i en säng. Det samtalet inspirerade mig till att ta fram en serie bilder jag tog för länge sedan och nu kommer att visa i Dalsland.
– Det är foton jag tog då jag, tillsammans med min dåvarande fru författaren Johanna Ekström, åkte runt i världen under ett hektiskt år. Varje morgon tog jag en bild av sängen vi sovit i. Det blev som en meditativ övning att ta de här bilderna, att stilla sig, innan man satte igång dagen. Det är en lång serie bilder. Kanske 70 sängar under 1,5 år, jag väljer ut ett 20-tal av dem. Det var mycket intensiva år när vi var gifta, så tog den relationen slut. Och för några år sedan dog hon. Så det är lite grand som ett sorgearbete. En slags meditation över de åren, de nätterna.
