Leif Elggren
LIVET PÅ DEN HÄR PLANETEN
De har inte bara födelsestaden Linköping gemensamt.
De tre – Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff och Erik Pauser – känner varandra sedan 1970-talet och har gjort en mängd uppmärksammade konstprojekt tillsammans. Nu möts de i en gemensam utställning på Dalslands konstmuseum kallad Livet på den här planeten.
Här presenteras de var och en för sig.
ARKEOLOG I DET UNDERMEDVETNA
»Sveriges mest kända undergroundkonstnär« har han kallats, Leif Elggren.
Han var 73 år då han 2023 fick det prestigefulla Ganneviksstipendiet och konstnärsnämnden motiverade sitt val så här:
»Leif Elggren har i decennier påverkat generationer av konstnärer. Med lågmäld humor och svart allvar ställer han de små och stora frågorna utan att lämna något entydigt svar. Han rör sig enträget i ett flöde av performance, teckning, dans, musik, text, installationer och mycket mer … i ett ständigt sökande och grävande i vad det är att vara människa …«
Frågar man Leif Elggren själv vad hans konst handlar om, hamnar vi omedelbart hos Sigmund Freud.
– När jag var 14 år började jag skriva ner mina drömmar. Det blev ett viktigt avstamp för mig. Konsten är ju så ihopkopplad med det undermedvetna, psykoanalysen har haft en extrem betydelse för konsten. Surrealismen och dadaismen hämtade väldigt mycket från Freuds Drömtydning (1900). Och alltihop det där blev som en näringslösning för mig.
– När jag sen blev 15 fick jag en bok av min far, Swedenborgs Drömbok (1744). Den blev som en bekräftelse att jag kunde fortsätta jobba med drömmar, att det var helt ok. Drömmen är en gåta. Och konstnärer har i alla tider inspirerats av de underliggande strömmarna i livet, oavsett om det är musik, litteratur eller bildkonst.
– Ja, det är väl i de där områdena jag rört mig och badat i alla år, säger Leif Elggren lakoniskt och avslöjar att han har en god kontakt med andevärlden!
Barndomen och uppväxten i Linköping spelar stor roll i hans konstnärskap. Han växte upp som ensambarn, pappan hade antikaffär och handlade med gammal konst. Han hängde på biblioteket, läste mycket om konst och gick tidigt med föräldrarna till museet. Att han ville bli konstnär var självklart. Men gick först fyra år i tekniskt gymnasium.
– Linköping var en bra stad att växa upp i. Fast det fanns ju svårigheter också. Det var en konservativ, reaktionär anda som rådde. Vi unga ville annat.
Som gymnasist var Leif Elggren en av de ungdomar (poeten Bruno K Öijer var en annan) som 1972 i Linköping startade den idag kulthyllade stenciltidskriften The Guru Papers. Ett gratisfanzine med anarkistisk attityd och inriktning mot poesi och konst.
– Tidskriften betydde mycket för mig. När vi sedan flyttade till Stockholm tog vi med oss allt, redaktionen, arkivet, ja allt. Det blev tio nummer, sen växte det oss över huvudet och vi lade ner.
Men intresset för böcker, tryck och publikationer vidareutvecklade Leif Elggren på Kungliga Konsthögskolan (1975–1980) där Nils G Stenqvist då var professor.
Redan 1977 målade Leif Elggren sitt första verk med diagonala gula och svarta ränder, en färgkombination som blivit något av en signatur för honom. Under senare tid har han, på grund av ögonsjukdom, inte kunnat jobba med de starka kontrasterna sida vid sida. Nu experimenterar han på andra sätt med färgerna gult och svart.
Performance har alltid haft en stark position i Leif Elggrens konstnärskap. Oftast i samband med ljud, musik, och den grupp han bildade 1988, Guds Söner, tillsammans med Kent Tankred.
– På senare tid har vi inte kunna göra så mycket tillsammans, istället har det mer blivit att jag gör solodansperformance. Då använder jag en docka jag har tillverkat, den blir som en slags partner när jag dansar. Jag har tecknat väldigt mycket och det är som om tecknandet kliver in i mig och blir ett med mitt rörelsemönster. Det är väldigt starkt och har blivit mer och mer viktigt.
Många av Leif Elggrens verk är konceptuella, idébaserade. Som cd-skivan han lät göra efter att ha legat en timma under Sigmund Freuds divan på Freudmuseet i London.
– Freuds divan är ju en vedertagen symbol och går som en flygande matta genom hela modernismen. Folk över hela världen har legat på liknande divaner och talat ut i luften. Då tänkte jag, att om jag lägger mig under Freuds egen divan och spelar in, så kanske det blir något annat som kommer ut ur det, säger Leif Elggren och är väldigt glad för att han fick möjligheten att komma till museet och göra detta.
– Det är inget särskilt som hörs. Ljudet som finns på den skivan är mer ett tillgängliggörande. En källa att ösa ur. Att hitta andra nivåer, andra sätt att lyssna på som kanske inte hörs men som klingar inåt hos var och en. Så är det för mig.
