Eva Hild
NÄR LERA BLIR KROPP
Redan vid debuten fick hon strålande recensioner och sålde till Nationalmuseum. Några år senare ställde hon ut i USA och hyllades i New York Times. Skulptören Eva Hild är representerad med stora verk både i Sverige och utomlands. Nu visar vi några av hennes stengodsskulpturer i övre utställningshallen tillsammans med verk av Clay Ketter.
– Nej, jag gör inte skelett och inte örontrumpeter, säger Eva Hild och ler.
Hon har vant sig vid publikens reaktioner och förekommer mina frågor. Hennes vita, tunnväggiga skulpturer, former som sluter och öppnar sig i en fascinerande rundgång, kan ibland onekligen föra tankarna till skelettdelar … men lika gärna något annat. När de böljande formerna växer, lyfter, och fylls av rymd och ljus, blir de till himlakroppar, möbiusband (oändlighetstecken), snäckor, koraller … tolkningsmöjligheterna är oändliga.
Själv beskriver hon dem som porträtt. Ett slags känslomässiga självporträtt. Redan i examensarbetet från HDK, Högskolan för design och konsthantverk, i Göteborg 1998, var hennes unika uttryck synligt. Runda former, buktande ut och in i varandra, utförda med en ofattbar teknik och precision. Nationalmuseum köpte in en av dessa.
– Mitt examensarbete handlade om kärlformer, det inre rummet och tryck. Både yttre tryck; från samhället, relationer, barn … och det inre trycket, jag själv. Det var denna dubbelhet jag gestaltade och är ett tema jag fortfarande arbetar med, säger Eva Hild.
Hon visar några foton ur sin konstnärliga produktion efter examen. Formerna är andra, men uttrycket, grundtonen, densamma. Vad som tillkommit är svart.
– Det är svårt att blanda in färger, det är formen som är det viktiga. Jag åkte en gång till Holland på kurs för att jag trodde att jag skulle hitta ett sätt, men det gick inte. Jag insåg att det räckte att bara ändra färg på leran. Med svart lera kunde jag skapa ett mer dramatiskt uttryck.
Eva Hild (f 1966) bor i Sparsör, någon mil norr om Borås. I huset som en gång var butik och post och dit hon flyttade med familj och barn för 20 år sedan då hon blev klar med sina studier. Husen var billiga här då och hon fick en stor ateljé med fönster mot Öresjö (och med konstnärsparet Jarl Ingvarsson och Mari Capaldi som närmsta grannar).
Brännugnen står i ena hörnet. I det andra, en provisorisk »slipverkstad« bakom blå plast. I övrigt är det fyllt med skulpturer i olika stadier, på golvet, på hyllor och väggar. Några är färdiga, andra i pågående och inpackade i plast eller tyg för att undvika att leran torkar för snabbt.
Arbetsprocessen är lång. En riktigt stor skulptur kan ta upp till två år. Allt bygger hon för hand. Hon rullar långa »korvar« av stengodslera och arbetar in dem med ett litet verktyg, ring efter ring, på den kropp hon är på väg att forma.
– Det här är ett långsamt, meditativt arbete. Men hantverket är oerhört viktigt för mig, jag älskar det, säger Eva Hild och visar hur skulpturen växer fram under hennes händer.
Det behövs torkperioder emellan, så att leran blir hård och orkar bära den struktur hon avser att bygga.
Innan bränningen slipar hon formerna. Får de inte plats i ugnen sågar hon isär dem och bränner i omgångar för att sedan limma ihop dem med hjälp av glasfiber och lim. Därefter gör hon ibland ytterligare formtillägg och slipar sen ytorna mjuka för hand. Till de riktigt stora skulpturerna – som t ex »Rubato« som står vid kanalen i Malmö och är 6,5 meter hög – behöver hon teknisk hjälp. Då lämnar hon leran och gör en fullskalig modell i frigolit som sedan gjuts i delar i aluminium eller brons.
Eva Hild är född i Lidköping och uppvuxen i Borås. Och det där med »skelett och örontrumpeter« är inte helt taget i luften. Hon är utbildad sjukgymnast och var på väg in på läkarlinjen (båda hennes föräldrar är läkare) men hejdade sig.
– Jodå, jag sökte och kom in, flera gånger, men det var något som fick mig att tveka. Men vad man än gör, så har man ju alla erfarenheter i sig och använder dem på ett eller annat sätt.
Vid 25 års ålder sadlade hon om. Farfar var bygdemålare och drev färgaffär i Tidaholm. På vinden hade han sin ateljé och det var dit den unga Eva Hild alltid sökt sig. Av farfar fick hon inspiration, mod och kraft att välja konstnärsyrket. Idag är Eva Hilds CV mycket långt och med utställningar och representation både här hemma och i USA, Tyskland och Kina, med flera länder.
Alla fotografier är tagna av Anna Sigge.
