Tomas Lundgren
PORTRÄTT ÖVER DET FÖRFLUTNA
Tomas Lundgren har satt upp tydliga ramar för sitt måleri. Han använder inga andra färger än titanvitt och elfenbenssvart, har alltid samma kvalitet på duken och samma sorts penslar.
– Vissa saker vill jag inte ta beslut om varje dag, det gör det lättare att få saker gjort, säger Tomas Lundgren, och fram skymtar en strängt metodisk konstnär.
Varje tidig morgon i ateljén börjar på samma sätt. Först blandar han till den gråskala han alltid använder. Det är sju olika nyanser. Sen går han på motivet, vars konturer han tidigare tecknat upp på duken. Redan i förväg har han bestämt vilket avsnitt av målningen han ska göra just denna dag. Målningen är indelad i dagsetapper och successivt, dag för dag, växer bilden fram.
– Jag ändrar aldrig efteråt. Jag har dagen på mig för varje avsnitt, det är då oljan är våt och går att korrigera. Därför kan man se dissonanser mellan olika delar, så vill jag ha det. Det är som att lägga ett stort pussel. När hela ytan är täckt, då är det klart, berättar Tomas Lundgren, och tillägger att om målningen är bra då sparar han den, annars inte.
Jag träffar honom i ateljén på Konstepidemin i Göteborg. Han delar den med en tidigare kurskamrat på Valand, Fredrik Akum. Här är vitt, ljust och välstädat. På väggen rakt fram hänger två större vita, omålade dukar. Längre bort den serie av 20 mindre målningar som han nu visar på Dalslands konstmuseum.
Detta är första gången serien visas och den går under arbetsnamnet »Seeker«. Titeln syftar på hans eget sökande och kan ses som en lång associationskedja, där den ena bilden leder till den andra, berättar Tomas Lundgren.
I serien kan man hitta referenser till fotografier han tidigare målat av. Som bilderna av de skadade soldater som kommit hem från första världskriget, till exempel. Och sjukdomsbilder, deformerade människor.
Porträttet av Walter Benjamin, en tysk filosof som intresserar honom, har han gjort efter en passbild. Jane Morris, prerafaeliternas sällsamt vackra modell, är också avbildad. Det vilar en tung melankoli över den på sina ställen rätt obehagliga bildserien. En distanserad, iakttagande sorg över tider som varit, platser och människor som existerat, minnesbilder som sakta fragmentiseras och tonar bort.
Tomas Lundgren är född 1985 och uppvuxen i Uddevalla. 2013 avslutade han sina studier på Valands konsthögskola i Göteborg och har därefter gått en svindlande snabb karriär till mötes. Han fick Fredrik Roos stora stipendium 2014 och Beckers Konstnärsstipendium 2016. Han är representerad på både Moderna museet och Göteborgs konstmuseum och har haft flera hyllade soloutställningar.
Redan i sin examensutställning hade han hittat sitt språk, gråskalan och de säregna porträtten, avbildningar av glömda arkivfoton han grävt fram och fascinerats av. Det är människor ur brotts- och sjukhusarkiv, bilder från Schäferexpeditionen i Tibet (Ernst Schäfer var en tysk zoolog och sturmbahnführer i SS) och fotografier tagna av Rasbiologiska institutet. Det är också bilder på konst, konstnärer, författare och konstnärers modeller. Det finns ingen egentlig systematik i hans bildresearch och vad han fastnar för, mer än att fotografierna är från slutet av 1800-talet fram till det tidiga 1900-talet. Fotografier som intresserar honom visuellt och som, på grund av sin ålder, ger den distans i måleriet som han eftersträvar.
– Jag har alltid varit intresserad av historia och läser mycket. Karin Johannissons böcker har betytt mycket för mig. Genom enskilda människor speglar hon historien. Lite på samma sätt arbetar jag, säger Tomas Lundgren. Återskapandet i sig är en nyckel, säger han. Och minnet.
– Jag är intresserad av hur minnet fungerar. I varje återblick finns en förskjutning. Något ofullständigt och bortvänt. Det vill jag belysa.
