Anna Lidberg
RÄDSLA SOM INTE FÖRLAMAR
Det är en ödesmättad titel Anna Lidberg satt på sin utställning i den övre hallen »Utsikter mot undergången«. Med ljud, ljus och miniatyrinstallationer av svenska skogar och landskap vill hon framkalla en stillsam reflektion, snarare än förlamande skräck, över de katastrofscenarier som hotar vår värld.
Att gestalta sin egen oro för katastrofer, små och stora, är något som funnits i Anna Lidbergs tankar sedan 2015. Som rädslan för en annalkande klimatkatastrof, fascismens utbredning eller antibiotikaresistens. Men också för mer personliga katastrofer, som rädslan för att en relation ska ta slut, för demens och ensamhet.
– Jag upplever att människors oro för framtiden är något som bara förstärkts de senaste åren, så också hos mig själv. Fast just nu är det rätt lugnt, jag har ju haft semester, säger Anna Lidberg på telefon från Stockholm, där har hon bor och har sin ateljé.
Ledigheten tillbringar hon ofta i Värmland, här har hon sitt hjärta och ursprung. Det är bilder från Värmlands skogar och sjöar hon använder sig av i utställningens installationer. Till synes vackra naturscenerier men med en inbyggd känsla av underliggande hot. Hon skriver själv:
»Beredskapsplaner och förebyggande arbete fascinerar mig. Jag har en vilja att förbereda mig inför situationer som kan tänkas uppkomma. Det kan vara förberedelser som är materiella, samhälleliga och kollektiva. Eller som här, emotionella och själsliga.«
Anna Lidberg är från Skoghall, född 1984, och redan med en lång konstnärlig verksamhet bakom sig. Flera verk med feministiskt anslag sticker ut, som den 19 meter långa textskulpturen TACK MÖDRAR DET GJORDE NI BRA, en hyllning till tidigare generationers feminister.
2007 visade Anna Lidberg för första gången verket Gallery 1:10, ett konstgalleri i dockskåpsformat som hon uppmärksammats mycket för. Det fanns också med i hennes examensvisning från Konstfack 2014 och återkommer i ny tappning med jämna mellanrum. Nyss invigd i en permanent version på det nya Centralsjukhuset i Karlstad.
Verket består av ett flera våningar högt dockskåp dit Anna bjudit in andra konstnärer att visa upp sin konst i miniatyrformat, under olika teman. Vill de inte själva göra små kopior av sina verk, hjälper Anna gärna till.
– Jag har blivit väldigt bra på att göra miniatyrer och det är bland det roligaste jag vet, säger Anna entusiastiskt och berättar att projektet började som ett sätt få jobba ihop med andra konstnärer.
– Att få vara med i någon annans process och sätta sig in i vad de vill kommunicera är väldigt stimulerande.
Med Gallery 1:10 vidgades också konstscenen. Skåpet är lätthanterligt och har visats på många andra arenor än de traditionella, till exempel i Odenplans tunnelbanestation. På så sätt har hon nått de som inte vanligtvis besöker gallerier och konstmuseer. Att nå en ny publik har varit, och är alltjämt, ett viktigt mål för Anna Lidberg. I det sammanhanget är också miniatyren ett bra redskap.
– Miniatyren i sig är avväpnande. Genom sin litenhet blir den anspråkslös och opretentiös, inte så dyrbar. Och när betraktaren är mycket större än verket ger det en känsla av att man är större än konsten. Miniatyrer är ett bra språk att kommunicera konst med, menar Anna Lidberg
Just nu, några veckor innan vernissage, är hennes ateljé fylld av ett tio- tal små scenografiska byggen. De miniatyrinstallationer som, i kombination med ljus och ljud (Jon Ekström, musiker från Värmland har gjort de musikaliska ljudspåren), ska fylla museets övre utställningsrum. Det är mycket teknik inblandat, inget som skrämmer Anna Lidberg. Tvärtom. Teknik spelar en stor roll i hennes konst.
– Jag gillar tekniska utmaningar. Det har varit en hel del sådana att fundera på inför den här utställningen.
Mer om Anna Lidberg och hennes breda konstnärliga verksamhet hittar du på www.annalidberg.com.
