Eva Zethraeus
EN VÄRLD UNDER VATTNET
När keramikern Eva Zethraeus var elva år flyttade hon med sina föräldrar till Madrid. Hennes skola låg precis bakom Pradomuseet och med gångavstånd till två andra stora konstmuseer; Thyssen-Bornemisza och Reina Sofia. Detta blev avgörande för hennes val att bli konstnär.
– Nästan varje dag besökte jag de här museerna. Jag växte upp med världsberömd konst tätt inpå. Det betydde oerhört mycket för mig, berättar Eva Zethraeus, som flyttade hem till Sverige igen, direkt efter att hon avslutat gymnasiet.
Hon sökte till bild- och formlinjen på Lunnevads folkhögskola och fortsatte därefter till Göteborg och Hovedskous målarskola. En kvällskurs i keramik ändrade planerna på att bli målare och 1998 tog hon sin masterexamen i keramikkonst vid HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk, i Göteborg.
Nu har hon sin ateljé på bottenplanet i en av de gamla sjukhuslängorna på Konstepidemin i Göteborg, ett stort rum med genomgående ljus. I ett angränsande utrymme står den stora brännugnen och runt om i ateljén objekt i olika stadier av tillblivelse. Några just drejade, andra brända en första gång, ytterligare andra helt färdiga med matt turkosskimrande glasyr och glänsande blanka platinatoppar.
Alla objekt är delar av samma formfamilj, den som blivit ett karaktäristiskt uttryck för Eva Zethraeus och som ger associationer till en undervattensvärld av koraller, urdjur och repetitiv växtlighet.
– Från början hade jag tänkt arbeta med bruksföremål. Mitt exjobb på HDK handlade om tekannor och jag undersökte hur man på olika sätt kunde förändra kannans funktion. Då kom jag in i en arbetsprocess som ledde fram till det sätt jag jobbar på nu.
Ett stipendium till USA förstärkte ett friare sätt att förhålla sig till formen och materialet.
– Där är man inte alls lika bunden i traditionen som vi är här. Där finns inga regler. Ingen som säger vad som är rätt och fel. Det var en så befriande upplevelse att släppa allt och bara testa, säger Eva Zethraeus och berättar sedan om en ganska tuff tid som mastersstudent på HDK. Professor Torbjørn Kvasbø drev sin första kull på tio MA-studenter mycket hårt.
– Det skulle vara stort, ta plats och gärna vara vedbränt! Vi skulle också skriva ett arbete runt det vi gjort. Ja, vi kände en enorm press på oss, minns hon.
Men i backspegeln ser hon tiden som mycket lärorik och kraven skapade en stenhård arbetsdisciplin som bara fortsatt i den egna ateljén.
Eva Zethraeus drejar upp alla former i vit porslinslera, även de små knopparna. En efter en sätts de sedan på huvudformen. Hela tiden måste leran hållas fuktig för att den ska kunna formas och omformas. I ateljén står halvfärdiga former inlindade i plast så att de inte ska torka. Och på brickor ligger knopparna i rader i väntan på att förenas med »kroppen«.
– Som student jobbade jag med ett tema jag kallade »camouflage« och det rörde sig mycket kring ytor och glasyrer. Då tittade jag mycket just på koraller och korallrev. De fascinerar mig mycket, jag tycker om den där dubbelheten. Saker som inte är vad de ser ut att vara. Man tror de är växter, men det är ju djur som rör sig. Och så oskyldiga är de inte heller.
Det är den mjuka rörelsen i vattnet som Eva Zethraeus försöker fånga och sedan frysa i bränningen. Mycket kan hända i ugnens mörker. Det värsta är när hela formen spricker och får kasseras. Lättare att fördra är när glasyren bli annorlunda än tänkt.
– Det är alltid lika spännande att tömma en ugn. Vad har hänt här? Och varför blev det så här?
Under våren har Eva Zethraeus arbetat med att ta fram nya färger och glasyrer. Hon arbetar också med att gå upp i format. Den porslinsera hon använder är för mjuk för det, så nu experimenterar hon med nya lerblandningar som ska kunna bära större former.
– Det är mitt amerikanska galleri som vill att jag ska göra större pjäser. Det är tidskrävande men mycket roligt, säger Eva Zethraeus.
